Beccus Bloggbok

jag älskar jobbet på boendet. fan, vilka människor det finns. det finns människor som  v e r k l i g e n  behöver någon. det finns inte så många någon:ar så att det räcker till alla tyvärr.. men vad tänker man när man förlorat allt närminne? när man drar samma historia varje gång man möts? när man inte minns om man ätit frukost, varit ute i solen eller ätit jordens godaste glass? vad gör man när man inte klarar av att sträcka sig efter vattenflaskan när man är törstig? när man inte klarar av att skrika när man är rädd? när man inte kan säga till när det gör ont? att vara vuxen med ett spädbarns hjälpbehov är ingen människa förtjänt av. jag är så berörd av dagen att jag i princip skulle kunna börja gråta närsomhelst. jag VILL verkligen göra en skillnad.. jag VILL vara moder teresa. jag vill vara allt det där martin sa. men jag är inte mer än andra alls - jag månar om mig själv i främsta rummet, jag vill ha mina egna pengar för att köpa saker till mig själv (fast jag har faktiskt gett bort till familjen..) och jag vill att jag ska få mat när jag är hungrig. men jag bryr mig. verkligen. jag vill vara allt! hur fan räddar man världen?